I'm a failure

Idag känns det bättre, än vad det gjort på länge. Har inte ätit så mycket. Failade lite på lunchen men det kräktes jag upp och sedan har jag ändå hållt mig borta från typ allt. Även fast mina kompisar jämt ska sticka iväg på rasten och köpa godis.

Frukost: En kopp te, en banan ett äpple
Lunch: En skål kött-soppa - uppspydd
Kvällsmat: Inget än, men tänkte mig en kopp te plus en skål fil.

Detta känns bra. Och förhoppningsvis fortsätter det i denna stilen fram till julafton. Och på själva julafton får jag se hur jag gör. Egentligen borde man ju ta en paus. Men jag kan inte. Man kan ju inte bara ta en paus från ångesten, tankarna och tvånget. Funkar inte, tyvärr. Hade så jävla gärna velat ta en paus men så fort jag försöker slutar det alltid med att jag spyr upp all min magsäcks innehåll, får panik eller ångest (eller både och) och kan inte se mig själv i spegeln på jättelänge. Det är inte värt det. Så jag får väl se hur jag gör på julafton. Vill inte stoppa mitt huvud i en toalett på julafton men vill samtidigt inte vakna upp på juldagen och känna mig som ett fettberg, vilket jag i och för sig typ alltid gör. Men jag vill inte, verkligen INTE, gå runt i flera dagar och ångrar att jag ätit något. Vilket jag alltid gör så fort jag ätit något, även om jag spytt upp det igen. Bättre att inte äta alls i så stor utsträckning som möjligt.
Jag tränade igår, det var alldeles för längesedan sen sist. Ska träna sen också, om typ nån timme tänkte jag. Sedan ska jag duscha och försöka få tag på H. Eller vänta tills han får tag på mig. Jag börjar bli lite trött på att jag alltid är den som får ta intiativet till att träffas. Jag känner mig mest som en jobbig, efterhängsen småunge. Han säger att han typ skäms för att han aldrig tar några intiativ och att han jättegärna vill träffa mig och att han är ledsen för att han är dålig på att höra av sig. Well, om han nu är så jävla ledsen för det så kanske det är dags att börja höra av sig. Kan ju inte vara så helvetets jävla svårt att skicka iväg ett sms, eller? Åh, jag orkar inte. Det får bli som det blir, palla bry sig. Palla vara kär i en idiot som inte gör något, alls, med sitt liv. Fan, jag kommer säkert själv bli en idiot om jag inte aktar mig. Jag tycker så mycket om honom men jag orkar inte gå runt och oroa mig hela tiden. Typ "kommer han höra av sig?" "Och om inte, ska jag höra av mig då?" och "Om jag inte hade hört av mig, hade han hört av sig då ändå?" "Och om inte, vad hade hänt då?". Jag pallar inte tänka så hela tiden. Palla vara en psykotisk bitch som vi alla blir så fort vi får pojkvänner.
AAH! Jag pallar inte, vi lämnar ämnet.

...

Hur ska ni göra på julafton?



Något att önska sig i julklapp kanske?
Inte iPoden då, utan Marissa Millers kropp :P